....lyckan går, lyckan aldrig stilla står.

Har slutat tro på lyckan, kärlek, hopp och allt annat som får en och må bra. Det är enbart tillfälligt och jag har insett att jag vill inte ha någon och ingen vill ha mig. Efter oftast en månad, känns allt fel eller kymigt på något sätt och så vill jag inte ha det.

Kommer jag någonsin hitta någon som passar mig, eller kommer jag passa någon för den delen?

Sitter här med mina djur, framför datorn och tankarna spinner runt som bara den. Kärleken är underbar, när man väl finner den, men oftast så är den plågsam, jobbig, fylld med tårar och ibland kan man tillochmed känna ensamhet. Det är känslor som INTE bör finnas i ett förhållande. Jag kanske tror att det ska vara som i en film, men jag är även realistisk. När jag är kär, skulle jag göra ALLT för den personen, och ibland förväntar jag mig samma behandling tillbaka. Men jag lever väl i min lilla drömvärd, som har börjat krakelera nu, för jag börjar så smått inse, att kärlek inte existerar. Eller JAG kommer inte finna den igen... Har varit det en gång, höll i 6 år... men men.

Så skatta er lyckliga om ni sitter där med  någon som älskar er som ni älskar tillbaka. Tänk på mig lite då och då... Tappat tron på mänskligheten och kärleken...

Med massa svammel

er Sara

Idag är en BRA dag. Jag är i Helsinghåla... Vem skulle tro att JAG reser FRIVILLIGT till Helsinghåla? Staden som bara gett mig bekymmer hittills..*skrattar*... Ni vet, man missar sista tåget, går vilse och såntdär trams.

Any how... jag är här... och jag har det MYYYS! ^^

En liten Dennis har snirklat sig in i mitt liv. Som en liten daggmask på ett lik.. *fniss* Jag mår ganska bra, förutom mina vanliga dep. besvär, så känner jag mig glad och lugn. En mysig kille med hjärtat på rätta stället. Precis som jag vill ha. Och han har det viktigaste av allt... EN RYGGRAD... YAY!! *vifta med armarna*

Men den erfarenheter jag har så tänkte jag ta det lugnt denna gången. Men inte för lungt. *ler* Lever ju fortfarande efter en dag i taget. Men nu med en extra krydda i livet. En jävligt trevlig krydda som får en och skratta och må bra!! Weeeeeeeeeeeeeee!

Puss och Kram...

Tessa!! aj miss jo!! *puss puss puss*

...tänkte komma med lite uppdateringar. Men jag vet inte var jag ska börja.

Vi kan börja med Sweden Rock.

Det var ASGRYMT! Need I say more? Tessa, du är och kommer alltid å förbli Tessorama Alabama! Du är underbar! Daniel kommer alltid att vara VÄRLDENS BÄSTA NORRLÄNNING!!! Tack för att ni finns! Jag hade jätte trevligt. Jag SKA upp till er och hälsa på!

Nu är det allvar med min dep. alltså! Nu käkar jag 300mg, vad jag förstod det som så är det max dos. Lär nog vara fast med tabletterna i några år. Inte bara ett år.... Dr. Göran pratade även om Psykoterapi. Men det skulle vi ta efter sommaren, när semestern e slut... ^^

Frågan e bara, kommer det att hjälpa? Jag är rädd. Jätte rädd. Jag orkar inte finnas mer, men jag vill samtidigt finnas till. Jag vill att folk ser mig, jag vill att dom hör mig. Jag vill existera. Men jag har glömt hur man gör.......

Men det känns skönt. Skönt som fan, jag kan äntligen koppla av, hinna ifatt, ta det soft. En dag i taget verkar vara mitt motto. Det känns bra...  En sak som jag vill, är att hitta kärleken igen. Kärlek är underbart. Måste ha den ruschen, måste ha den moroten för att orka fortsätta leva. Men har jag RÄTT att blanda in någon ny i mitt redan splittrade liv? Har jag rätt att älska någon när jag mår kasst? Mår jag kasst för att jag inte har någon? Eller vad är det?!?!!

Nu ska jag bara bli av med lägenheten och exet. SEN kan jag koppla av på riktigt.

psst.. Det jag önskade hände inte. Vi får se vad som händer... 

I sommar vill jag vara med Caroline, vill följa med henne till hennes mamma. Hoppas jag att det blir så..

Sjukskriven till den 31 Juli. Känns bra.

Puss på er sötisar..

Hejsan alla ni söta bloggläsare!

Nu är äntligen flytten över, jag måste säga att det känns underbart att bo långt ute på landet igen... Skööönt. Har dock farit runt i Malmö med Jimmy idag. Vi var på "solstolsjakt", tro det eller ej, vi hittade två stolar, med tillhörande parasoll! Vad skönt att ha dom på Sweden Rock!!

Vi åker dit om bara några dagar. Ska bli skojsigt!! *superglad*

Det finns en sak jag går och hoppas på, nej önskar väldigt mycket. Ni kan väl bara hålla tummarna så får vi se hur det går?! Så berättar jag sen... ;P

I övrigt mår jag sådär, humöret är upp ibland och ner ibland, måste nog bara ta det lugnt, sova mycket.... En kärlek hade inte varit helt fel...

En dag i taget intalar jag mig själv varje dag....

Puss o Kram

Sara

Jag är sjukskriven igen. På Efexor igen. Känns ganska rofyllt måste jag säga. Skönt å vara inne i det igen. 6 månader tog det innan jag fick ett återfall. Det är ganska lång tid tycker jag! Men jag ska bli frisk, det ska jag! Men det kommer ta lite tid.

Jag mår ganska okej, försöker vara ute mycket i solen. Åker hem till mamma och vänner bara för att jag inte ska låsa in mig i lägenheten.

Töjde in en plugg i örat här om dagen, nu e öronsnibben svullen och röd som SATAN! Får väl sticka till apoteket och handla lite desinfektionsgrejer. Men nu har jag en 16mm plugg med döskalle iallafall!! ^^

Ska snart åka tillbaka till Malmö. E hemma hos mamma för tillfället. Måste städa, sen ska jag nog lägga mig i parken... njuta av solen.

Hoppas ni har det bra idag.

puss

sara

Valborg var trevligt. Mycket trevligt. Jag, Dennis och Mira åkte till Lomma för att umgås med Pia, Jade och Em. Vi kollade på bålet nere vid stranden och njöt av värmen från elden. Mira och Em sprang omkring och lekte, Jade låg i vagnen och skrattade.

Vi gick och käkade på en pizzeria och sen sprang jag, Dennis och Mira till bussen. Tyvärr missade vi den med ungefär 1 minut och vi satt och försökte hålla värmen i ca 60 minuter. Det var inte det lättaste - vi frös ganska rejält.

Men jag måste säga att det var väldigt skönt att krypa ner under sitt varma duntäcke och känna hur tårna sakta börja tina. Sen sov vi länge!

Men idag vaknar jag upp och mår sådär. Så när Dennis och Mira åkt hem gick jag och la mig i sängen igen. Somnar, vaknar upp ca 5 timmar senare. Vill krypa ner när och bara somna. Tänk att aldrig vakna. Tänk att slippa alla måsten, gud va skönt!

Vill börja med Efexor igen. Vill inte ha dessa ner och uppgångar, slapp dom när jag åt min Efexor. Men jag vågar inte ta kontakt med läkaren igen. - Jobbigt...

Men vafan. Efter regn kommer solsken sägs det. Men jag måste ha hamnat mitt i en jävla regnperiod, verkar ALDRIG sluta....

Piss oxå...

Jag försöker hålla ut.. Försöker ta mig igenom dagarna som dom kommer. Men jag märker på mitt humör att det är påväg utför igen. Hur ska jag lyckas stoppa det?

Blir lätt arg på ungarna på jobb. Ryter till. Elak mot vissa arbetskompisar. Känns jobbigt. Vill bara ha semester, så att jag kommer bort från detta en stund. Orkar inte ha folk omkring mig, folk som jag kan vara utan. Vill ta det lugnt - göra saker som får mig och må bra. Men i stället måste jag varje dag kliva upp ur sängen och knata till jobb. Ett jobb som känns allmänt svårt. Jag vill vara en bra pedagog. En rättvis pedagog. Men jag känner att mitt humör skapar bara oro och nervösa barn. Dom vet inte när jag ska smälla till. Jag har iochförsig alltid varit "sträng". Barnen vet var dom har mig, dom vet var mina gränser går. Dom vet oxå att jag brukar vara rättvis, snäll och glad. "Den bästa läraren...." har jag blandannat fått höra...

Jag vill stoppa det innan det går för långt. Få hjälp innan jag faller helt. Fånga mig i skyddsnätet, innan någon tar bort det. Hur ska jag göra? Tips? Någon?

Men jag kämpar. Jag är stark... *hmmmmmm, eller?*  Jag försöker klara mig genom livet. Men det är svårt att kämpa ensam. Tack o lov så har jag vänner som förstår mig. Men man kan väl aldrig förstå sig på en annan människa helt och hållet? Man är ju trots allt individer.....

Nä, ska återgå till mitt arbete.... skälla på barn verkar vara mitt uppdrag idag. Får väl återgå till det.

KRAM på er mina träsktroll!!

POK

/Sara

... vem ska nu hjälpa mig?

Min mentala energi e rent tom. Inte hittar jag någonstans att ladda den, inte direkt att plugga in i en kontakt i väggen.

Så nu sitter jag här. Ensam. Trött. Ledsen. Bortglömd....

Nu har jag ställt upp....ställt upp....ställt upp... ställt upp.... men vem ska nu "ställa upp" för mig? Jag orkar helt enkelt inget. Nu ska jag focusera på mitt. Har fått sätta mig själv, åter igen, i andra hand. Vilket jag kan tycka e skönt, för många av er vet att jag inte tycker om att bry mig om mig själv. Men nu måste jag, det håller på att krakelera i fogarna... Grunden börjar rasa... Muren smular.... Ja, ni fattar.

Jag gillar att finnas där för mina vänner! Men sedan Nelson flyttade har jag inte direkt någon att prata med. Han var min stöttepelare, min grund, min fogmassa och mitt murbruk. Men nu måste jag reparera skaderna själv. Problemet är att jag vet inte hur?!!!!?

Men jag får väl ta små babysteg och se vad jag klarar av. Hey, jag klarade ju kvällens bravader, trots att jag var nervös, orolig och lite smått rädd. Nu sitter jag hemma i tryggheten som finns inom mina väggar. Där endast JAG har nyckeln. Jaja...Jimmy har min extranyckel, men det hör inte hit....

Kommer jag våga öppna mitt hjärta igen?

Kommer jag våga lita på någon igen?

Vad händer om jag får ytterligare en dolk i ryggen? Kommer jag förblöda? Ja, antagligen gör jag det....

- - - - - - - - - - - - - - -

Jimmy ställer alltid upp....