Jag märker att jag har tagit skada av alla år som jag mått dåligt. Av alla år av egen nedvärdering och längtan efter ett slut. Det är svårt att ha positiva tankar och se saker och ting från den ljusa sidan. Men jävlar vad jag försöker.

Men ibland faller jag.... då faller jag länge, länge, länge... Men ingen ser det på mig, eller märker något. Jag har levt så många år med att må dåligt, så jag vet exakt hur jag ska göra för att få folk att tro att jag mår bra. Tytan är dock istunn och såsmåninom börjar den sakta krakelera. Men hur ska jag få folk att förstå? Hur ska jag få dom att förstå att jag är en glad människa med stark dödslängtan? Det är lixom inget man berättar för någon sådär huxflux. När man väl börjar förklara, så knyter det sig.

Men jag ÄR frisk...det ÄR jag. Jag är inte klassad som deprimerad längre och jag äter inte medicin mer. Efter så många år - det är som och bli utslängd hemifrån, eller att lära sig och stå på is medans man har hala sulor....

 Men vissa tankar viskar fortfarande men jag försöker att inte lyssna. Men då helt plötsligt börjar dom skriiiiiiiika!! Då börjar jag må dåligt, låser in mig, släcker, lägger mig under täcket och börjar gråta.... Så underbara snälla vänner till mig.... ha överseende med hur jag mår. Ibland behöver även jag höra att jag är en bra vän... (om jag nu är det).... Några fina ord kan få rösterna att dämpa sig. Det känns så skönt ska ni veta, speciellt när dom inte skriker högt längre....

Så, fortsätt hjälp mig att få rösterna tysta genom att vara min vän.

Idag behöver jag en vän..... 

Puss

Sara