Jag försöker hålla ut.. Försöker ta mig igenom dagarna som dom kommer. Men jag märker på mitt humör att det är påväg utför igen. Hur ska jag lyckas stoppa det?

Blir lätt arg på ungarna på jobb. Ryter till. Elak mot vissa arbetskompisar. Känns jobbigt. Vill bara ha semester, så att jag kommer bort från detta en stund. Orkar inte ha folk omkring mig, folk som jag kan vara utan. Vill ta det lugnt - göra saker som får mig och må bra. Men i stället måste jag varje dag kliva upp ur sängen och knata till jobb. Ett jobb som känns allmänt svårt. Jag vill vara en bra pedagog. En rättvis pedagog. Men jag känner att mitt humör skapar bara oro och nervösa barn. Dom vet inte när jag ska smälla till. Jag har iochförsig alltid varit "sträng". Barnen vet var dom har mig, dom vet var mina gränser går. Dom vet oxå att jag brukar vara rättvis, snäll och glad. "Den bästa läraren...." har jag blandannat fått höra...

Jag vill stoppa det innan det går för långt. Få hjälp innan jag faller helt. Fånga mig i skyddsnätet, innan någon tar bort det. Hur ska jag göra? Tips? Någon?

Men jag kämpar. Jag är stark... *hmmmmmm, eller?*  Jag försöker klara mig genom livet. Men det är svårt att kämpa ensam. Tack o lov så har jag vänner som förstår mig. Men man kan väl aldrig förstå sig på en annan människa helt och hållet? Man är ju trots allt individer.....

Nä, ska återgå till mitt arbete.... skälla på barn verkar vara mitt uppdrag idag. Får väl återgå till det.

KRAM på er mina träsktroll!!

POK

/Sara

... vem ska nu hjälpa mig?

Min mentala energi e rent tom. Inte hittar jag någonstans att ladda den, inte direkt att plugga in i en kontakt i väggen.

Så nu sitter jag här. Ensam. Trött. Ledsen. Bortglömd....

Nu har jag ställt upp....ställt upp....ställt upp... ställt upp.... men vem ska nu "ställa upp" för mig? Jag orkar helt enkelt inget. Nu ska jag focusera på mitt. Har fått sätta mig själv, åter igen, i andra hand. Vilket jag kan tycka e skönt, för många av er vet att jag inte tycker om att bry mig om mig själv. Men nu måste jag, det håller på att krakelera i fogarna... Grunden börjar rasa... Muren smular.... Ja, ni fattar.

Jag gillar att finnas där för mina vänner! Men sedan Nelson flyttade har jag inte direkt någon att prata med. Han var min stöttepelare, min grund, min fogmassa och mitt murbruk. Men nu måste jag reparera skaderna själv. Problemet är att jag vet inte hur?!!!!?

Men jag får väl ta små babysteg och se vad jag klarar av. Hey, jag klarade ju kvällens bravader, trots att jag var nervös, orolig och lite smått rädd. Nu sitter jag hemma i tryggheten som finns inom mina väggar. Där endast JAG har nyckeln. Jaja...Jimmy har min extranyckel, men det hör inte hit....

Kommer jag våga öppna mitt hjärta igen?

Kommer jag våga lita på någon igen?

Vad händer om jag får ytterligare en dolk i ryggen? Kommer jag förblöda? Ja, antagligen gör jag det....

- - - - - - - - - - - - - - -

Jimmy ställer alltid upp....

Barnvakt

Spenderade heldag med Dennis, Mira och Em. Mira och Em blev jätteförtjusta i "Koggmuseét" och vi var där säkert i minst 2 timmar. Kul var det, gulliga var dom. Jag gillar barn....

Kram

Dennis är underbar, han är så snäll mot mig...

...så sant som det är sagt. Jag vill, som många redan vet, vara den bästa vännen någonsin, det är mitt mål, men det är inte alltid lätt.....

Men när det börjas kasta smuts, av folk som inte ens är inblandade, eller folk som inte BÖR lägga sig i, håller jag mig utanför. Detta är en sak mellan 3 personer och enbart 3 personer... INGEN ANNAN! Kan förstå att "vänner väljer sida", men stötta istället för att lägga er i. Lyssna när det pratas, prata, ge råd, men bli inte mer inblandade...*ett råd från en Sara* Vill inte bli inblandad och tänker inte bli det heller. Tänker vara JÄÄÄVLIGT neutral!! Men jag frågas ständigt om råd, råd jag inte vet om jag är berättigad att ge. Vem säger att jag vet? Vem säger att jag kan ge "rätt" råd??  Jag orkar inte med detta fjortistjaffs. Det har jag redan gått igenom en gång. Visst, jag bryr mig inte...DILLIGAF... och jag försöker låta det rinna av mig. För jag VILL inte blanda mig i andras problem, det vete fan om jag orkar...

Jag, som person, försöker alltid finnas för mina vänner. Men kommer dom finnas där för mig?!

Tack Kermit för dina snälla sms. Jag vet att du är upptagen, men bara tanken på att du vill ställa upp, gör dig till en bra vän......

DILLIGAF KÄNNS SÅ JÄVLA RÄTT IBLAND...

Nu kom Jenny, nu ska vi ha skoj!

AJÖ