... vem ska nu hjälpa mig?

Min mentala energi e rent tom. Inte hittar jag någonstans att ladda den, inte direkt att plugga in i en kontakt i väggen.

Så nu sitter jag här. Ensam. Trött. Ledsen. Bortglömd....

Nu har jag ställt upp....ställt upp....ställt upp... ställt upp.... men vem ska nu "ställa upp" för mig? Jag orkar helt enkelt inget. Nu ska jag focusera på mitt. Har fått sätta mig själv, åter igen, i andra hand. Vilket jag kan tycka e skönt, för många av er vet att jag inte tycker om att bry mig om mig själv. Men nu måste jag, det håller på att krakelera i fogarna... Grunden börjar rasa... Muren smular.... Ja, ni fattar.

Jag gillar att finnas där för mina vänner! Men sedan Nelson flyttade har jag inte direkt någon att prata med. Han var min stöttepelare, min grund, min fogmassa och mitt murbruk. Men nu måste jag reparera skaderna själv. Problemet är att jag vet inte hur?!!!!?

Men jag får väl ta små babysteg och se vad jag klarar av. Hey, jag klarade ju kvällens bravader, trots att jag var nervös, orolig och lite smått rädd. Nu sitter jag hemma i tryggheten som finns inom mina väggar. Där endast JAG har nyckeln. Jaja...Jimmy har min extranyckel, men det hör inte hit....

Kommer jag våga öppna mitt hjärta igen?

Kommer jag våga lita på någon igen?

Vad händer om jag får ytterligare en dolk i ryggen? Kommer jag förblöda? Ja, antagligen gör jag det....

- - - - - - - - - - - - - - -

Jimmy ställer alltid upp....